dukesdagbok

Jag har läst på två olika vädersidor och där står det att det skall snöa här på julafton! Jag vågar inte riktigt hoppas än men det hade varit underbart! Första snön på julafton på flera år isåfall.
Det jobbiga kommer vara att öppna vissa julklappar, jag önskade ju mig en canvas tavla av Duke.. och jag vet vad mina föräldrar skall få av mig o Jimmy (kan ej skriva då dom ibland läser bloggen).
Jag vet också att min lillasyster köpt en snuttefilt och en flätad knut med en tennisboll till Duke i julklapp. Jag fick öppna en julklapp av mina föräldrar i förtid dagen innan Duke försvann.
Det var en Karlie hundkam, typ som furminator.
Jag och syster borstade Duke på framsidan och slängde sedan håret i soptunnan. Jag hittade en hårtuss idag och den sparade jag i en plastpåse. Den var så mjuk och underbar, vit i botten och rödare ju längre ut på stråna man såg. Längst in var den även lite lockig.

Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte gråter så mycket som alla andra. Men alla har väl olika sätt att bearbeta en sorg?
Jag grät som en idiot i en hel dag. Sen blev jag tom, helt tom..och illamående. Men jag kände mig inte skyldig, jag gjorde rätt. Men jag kände saknad och extrem sorg. Det finns liksom ett hål i magen som gnager till ibland.
Jag försöker endå vara glad och rolig, försöker se fram emot julafton som faktiskt är min favorit högtid. Jag hjälpte min mamma att julhandla mat och skall försöka mig på att baka lussebullar imorgon.
För hur mycket jag än gråter eller mår illa så kommer Duke inte tillbaka.
Jag försöker se framåt, tänka på lyckliga minnen.
Jag känner mig redo på något sätt att snart ta hand om en till individ. Även om Duke äger hela mitt hjärta så har jag plats för fler, men han äger det.

Men när jag är som gladast får jag dåligt samvete, börjar tänka på vad andra skall tycka. Att det är för tidigt att redan tänka på en ny. Men vet ni?
Jag bryr mig inte längre.
Jag kände Duke bättre än någon annan, jag spenderade nästintill 24 timmar om dygnet med honom, varje dag och natt. Jag vet vad han hade velat och fortfarande vill.
Och jag vet främst vad jag känner.
Jag är redo.

Jag vill inte sitta ensam och tänka att man måste vänta flera år för att andra kan tycka illa om en. Jag har iallafall lärt mig att inte döma folk. För ingen vet hur den egentligen känner, tycker, tänker och vill.

Vad tycker ni?