funderingar
Jag har läst på två olika vädersidor och där står det att det skall snöa här på julafton! Jag vågar inte riktigt hoppas än men det hade varit underbart! Första snön på julafton på flera år isåfall.
Det jobbiga kommer vara att öppna vissa julklappar, jag önskade ju mig en canvas tavla av Duke.. och jag vet vad mina föräldrar skall få av mig o Jimmy (kan ej skriva då dom ibland läser bloggen).
Jag vet också att min lillasyster köpt en snuttefilt och en flätad knut med en tennisboll till Duke i julklapp. Jag fick öppna en julklapp av mina föräldrar i förtid dagen innan Duke försvann.
Det var en Karlie hundkam, typ som furminator.
Jag och syster borstade Duke på framsidan och slängde sedan håret i soptunnan. Jag hittade en hårtuss idag och den sparade jag i en plastpåse. Den var så mjuk och underbar, vit i botten och rödare ju längre ut på stråna man såg. Längst in var den även lite lockig.
Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte gråter så mycket som alla andra. Men alla har väl olika sätt att bearbeta en sorg?
Jag grät som en idiot i en hel dag. Sen blev jag tom, helt tom..och illamående. Men jag kände mig inte skyldig, jag gjorde rätt. Men jag kände saknad och extrem sorg. Det finns liksom ett hål i magen som gnager till ibland.
Jag försöker endå vara glad och rolig, försöker se fram emot julafton som faktiskt är min favorit högtid. Jag hjälpte min mamma att julhandla mat och skall försöka mig på att baka lussebullar imorgon.
För hur mycket jag än gråter eller mår illa så kommer Duke inte tillbaka.
Jag försöker se framåt, tänka på lyckliga minnen.
Jag känner mig redo på något sätt att snart ta hand om en till individ. Även om Duke äger hela mitt hjärta så har jag plats för fler, men han äger det.
Men när jag är som gladast får jag dåligt samvete, börjar tänka på vad andra skall tycka. Att det är för tidigt att redan tänka på en ny. Men vet ni?
Jag bryr mig inte längre.
Jag kände Duke bättre än någon annan, jag spenderade nästintill 24 timmar om dygnet med honom, varje dag och natt. Jag vet vad han hade velat och fortfarande vill.
Och jag vet främst vad jag känner.
Jag är redo.
Jag vill inte sitta ensam och tänka att man måste vänta flera år för att andra kan tycka illa om en. Jag har iallafall lärt mig att inte döma folk. För ingen vet hur den egentligen känner, tycker, tänker och vill.
Vad tycker ni?
Patricia, jag tycker att du är STARK :). Självklart rymmer hjärtat fler. Du har så mycket kvar att ge och det vore väl betydligt värre att inte låta ännu en liten älskling få ta del av ditt stora hjärta.
Hela anledningen till att jag började blogga var att jag tyckte att hundbloggare verkade så himla mysiga och stöttande och nu har jag fått det bekräftat! Det är hur många som helst som skriver till dig och beklagar och tänker på er. Du tog rätt beslut för din älskling och alla kan vi föreställa oss hur mycket styrka det krävs för något sådant. Ingen kommer att döma dig för att du ser framåt. Tvärtom!
Jag vet att jag ser jättemycket fram emot att höra om fler äventyr från er. Och jag vet också att Duke alltid finns kvar hos dig och hos oss som fått följa er.
Njut nu riktigt av alla julförberedelser och ta sen det beslut som känns rätt för DIG! :)
Stor kram!
Texas hälsar ;)
Du gör inget fel när du tänker skaffa en ny vovve, du har så bra hand med djur så de kan inte få bättre matte o husse. Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte sitter och gråter för jämnan.. livet går vidare fast det kanske känns tungt just nu. Glädje läker sår.. så fira julen med glädje Duke har det bra hos de sina. han kanske har träffat på min förra hund Douglas :)
ha en God Jul så ses vi när ni kommer hem.. här är -18 grader ca 3-4 cm snö.
många kramar från oss alla
jag behöver inte ens skriva något för Sara snor orden ur munnen på mig. Håller återigen med dig, Sara.
Många kramar till er!
Sara har så rätt.. Lyssna på henne, tycker jag. Många kramar.
Alla hanterar sorg olika och ingen kan anklaga dig för att inte sörja Duke. Vi vet alla hur mycket du älskade honom. Tanken på en ny liten hund är nog rätt naturlig, då du vill ha en hund och tyvärr gick Duke bort i förtid. Stå på dig och gör det som du tycker känns rätt, många kramar från oss
Kanske är det lättare för oss som har hund att förstå tomheten du känner nu, än för din syster som precis fått träffa Duke. Skicka henne till mig om du vill att jag ska förklara lite ;).
Du valde inte att Duke skulle bli sjuk men du räddade honom från vidare lidande. Du vet att det inte ligger något svek däri. Det yttersta beviset för att man älskar någon är ju att man vill se den personen/hunden lycklig. Du tog ett beslut som gjorde Duke mycket lyckligare än han skulle blivit av att gå och ha ont och jag är helt övertygad om att Duke skulle välja lyckan för dig också genom att skaffa en ny liten goshund.
Som sagt, du kände Dukisen bättre än någon och det ni hade var jättespeciellt. Du hedrar det genom att minnas Duke och fortsätta att älska andra hundar. :)
Åh, vad glad jag blir! Tack :).
Precis som du säger hanterar alla sorgen på olika sätt och då blir det små krockar ibland. Förstår att det måste vara jättetungt för henne när så många gått bort, men förklarar du bara precis hur du tänker kring det här med sorg och ny vovve är jag säker på att hon förstår.
Har hon bara sett hur mycket du älskade Duke finns det inte en chans att hon kommer att tro att du skulle svika honom :)
Och du vet hur jag tycker angående skaffa en till. Det finns två typer av människor: dom som inte klarar av att ha en ny hund hemma och dom som inte klarara av att hemmet och livet är utan hund. Tillhör man till de sista ska man inte behöva vänta något specifikt tid bara för att "det är så man ska göra och sörja".
Nya hunden kan även hjälpa dig (och husse)att gå vidare (det är inte mycket man hinner tänka mellan dom föreviga kissrundor med en valp). Det innebär ju inte att du kommer glömma Duke, men snarare att sorgen förvandlas till goda minnen.
Kram.
Självklart, vi med hundar kan ju bara tänka oss hur tungt detta måste ha varit, och tanken på ny hund skulle nog falla de flesta ganska naturligt... En gång hund Alltid hund?! :)
Det betyder ju inte att Duke inte var din första och därmed säkert bästa, utan att du har ett stort hjärta som kan älska många fler hundar.. Jag tycker du är otroligt stark som vågar prata öppet om detta!!
Det är skoj att se att alla hjälper åt och ger tröstande ord, även fast vi inte känner varandra.
:)
Hej, jag är syster till Mimmi (och hennes vovve Bamse).
Jag läste hennes blogg och kollade hit, jag beklagar verkligen och det är ALDRIG kul och lätt att förlora sin älskade!
Kram du gjorde rätt beslut så slipper Duke lida.
Man ska gråta mycket så får man ur all känslor det är inget fel eller märklighet.
Kram o ta hand om er.
Jag beklagar sorgen så otroligt mycket.
Beslutet som togs av dig och Jimmy var så otroligt starkt och oegoistisk beslut, vilket är väldigt viktigt då Duke uppenbarligen hade ont och ni tänkte på hans bästa. Ni kände honom bäst av alla, ni tänkte på honom också - inte bara på er själva, p.g.a. att ni älskar honom, som många tyvärr gör (behåller djuren pga att de inte klarar att vara utan dom...) så det var ett otroligt oegoistiskt beslut av er. Verkligen.
Ang. att du inte gråter lika mycket som "de andra", är nog för att du vet att det var det rätta beslutet. Hade det varit fel beslut, så hade du nog gråtit mer. Ni är så starka, du och Jimmy!
Många kramar från Mira och mig!
Ha inte dåligt samvete, alla bearbetar sorg på olika sätt. Och som sagt du känner Duke mest av alla - du vet vad han vill. Det är helt naturligt att skaffa en ny hund strax efter, det betyder inte att hunden är ersättningsbar. Aldrig. Duke har stort plats i ditt hjärta och det kommer alltid vara. Men du är en hundmänniska så man vill ha en hund vid sig och en bästa vän, jag skulle också skaffa en hund strax efter när Azi går bort.
Håller tummarna att det snöar hos er julafton! :)
Kramar å Voff!
När min gammla newfoundlandstik xaya gick bort var jag ledsen i flera veckor. Men att Kingen fanns kvar, gjorde mig stark. Självklart tänkte jag på xaya när jag och kingen gick på de promenader vi brukade gå tillsammans alla 3, men för var dag som gick blev det lättare och lättare, tack vara Kingen. Så självklart tycker jag att, när du känner dig redo, skall skaffa en ny vovve.
många kramar!
Jag tycker du ska skaffa en ny hund(en till kanske är rätt ord), om du känner dig redo. Ni hade väl ändå planer på en till hund, som jag fattar det. Är man hund-människa få ska man självklart ha en hund!
Att leta efter en valp kan säkert göra det lättare med sorgen och även att känna att han fortfarande finns hos dig.
Jag vet själv hur det känns.. tanken att tänka en "ny" familjemedlem efter den gamla.
Har tagit bort två hundar tidigare...
Jag kan bara säga, känner du dig redo så kommer du att vara redo för en ny valp. :)
Även om det är redan idag eller om flera år.
Varför vänta på finna lyckan? Livet är för kort för det <3
Du gör precis som DU vill.
Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja en förlust. Du sörjer inte mindre för att du väljer att tänka på honom med ljusa minnesbilder. Du älskade honom inte mindre för att du försöker se framåt och tänka positivt. Alla är vi olika och jag tror inte någon tvivlar på din sorg och din kärlek till Duke för att du går vidare i ditt liv. En del behöver lång tid för att orka öppna upp sitt hjärta igen, andra kortare tid. När du är redo att välkomna hem en ny valp, så är jag övertygad om att alla kommer att glädjas med dig. :) Duke kommer att leva vidare i minnet och i ditt hjärta hur många hundar du än kommer att ha delat ditt liv med i slutändan. Kompis och jag har tänt ett ljus i bloggen för Duke och tänker på er alla.
